Ska vi byta namn?
Det finns en inredningsaffär på fastlandet som heter Dany´s. Förutom sin butik åker de land och rike runt och håller slagauktioner. Deras konceptet är att hyra en bygdegård någonstans långt ute på landet och sedan proppa den full med bland annat möbler, inredning och mattor. Därefter hoppas de på att turister och bofasta ska komma och göra en "riktigt bra affär" som slagmannen sa ungefär 700 ggr under den stund som vi var där.
Denna gång skulle de hålla till i Havdhems bygdegård och jag fick nästan tvinga byggledaren att lämna bygget och åka med mig dit för att spana lite. Som kompenation för att behöva utstå denna plåga tyckte byggledaren att jag kunde skyffla 6 ton grus (ja,du läste rätt!) eftersom det typ var likvärdigt! Vad det handlar om är en historia i sig som jag lovar att berätta om i nästa inlägg.
Väl på plats tog vi ett snabbt varv för att kolla om det fanns något av intresse.
Det gjorde det. Tyckte jag. Inte byggledaren.
- Här var det bara skit! sa byggledaren och ville åka hem. Jag bestämde att vi skulle stanna.
För att kunna ropa in något på autionen behövde man en "spade" med ett nummer på som man visade upp när man ville buda.
För att få sin "spade" var man tvungen att registera sig med namn och adress. Det gjorde jag.
Den stackars "Stockholmskillen" i 20-års åldern som tog emot min och alla andras registeringar hade det synbart kämpigt med den gotländska dialekten när han efter bästa förmåga försökte svara på alla frågor och samtidigt skriva in adresserna i sin dator.
Efter en mycket lyckad auktion där jag ropade in en riktigt snygg korg och en gammal hylla var det dags att betala.
Byggledaren satt snällt kvar på stolen som jag hade placerat honom på och nu var han fullt upptagen med att äta upp det godis som var framtaget för att hålla griniga barn glada. Det gamla knepet funkade onekligen på lite äldre byggledare också för nu fick jag till och med ett leende.
- Gott godis, sa han och nickade ner i den snart tomma burken.
Jag betalade mina fynd och fick kvittot. När jag kom hem plockade jag fram kvittot och såg till min förtjusning att vi hade fått en ny adress och kanske också ett nytt bloggnamn.
Roligare än så här blir det faktiskt inte.
Grönare gräs
Att vänta är inte min och byggledarens starkaste gren. Det är sedan gammalt.
Vi vill att saker ska hända här och nu. Oftast direkt. Utan för lång betänke- och väntetid.
Att vi skulle kunna vänta på att en gräsmatta skulle växa upp var därför högst otroligt.
Runt den nya uteplatsen hade vi lagt ut jord och tanken var att det skulle sås gräsfrön.
Efter att vi alla klampat runt i jorden, Stella grävt sig en skön grop att ligga i och solen gassat i flera dagar insåg vi att vi aldrig skulle kunna få en gräsmatta att växa där.
Vi enades om att om det någon gång var läge att "fuska" så var det nu.
-
Denna gång skulle de hålla till i Havdhems bygdegård och jag fick nästan tvinga byggledaren att lämna bygget och åka med mig dit för att spana lite. Som kompenation för att behöva utstå denna plåga tyckte byggledaren att jag kunde skyffla 6 ton grus (ja,du läste rätt!) eftersom det typ var likvärdigt! Vad det handlar om är en historia i sig som jag lovar att berätta om i nästa inlägg.
Väl på plats tog vi ett snabbt varv för att kolla om det fanns något av intresse.
Det gjorde det. Tyckte jag. Inte byggledaren.
- Här var det bara skit! sa byggledaren och ville åka hem. Jag bestämde att vi skulle stanna.
För att kunna ropa in något på autionen behövde man en "spade" med ett nummer på som man visade upp när man ville buda.
För att få sin "spade" var man tvungen att registera sig med namn och adress. Det gjorde jag.
Den stackars "Stockholmskillen" i 20-års åldern som tog emot min och alla andras registeringar hade det synbart kämpigt med den gotländska dialekten när han efter bästa förmåga försökte svara på alla frågor och samtidigt skriva in adresserna i sin dator.
Efter en mycket lyckad auktion där jag ropade in en riktigt snygg korg och en gammal hylla var det dags att betala.
Byggledaren satt snällt kvar på stolen som jag hade placerat honom på och nu var han fullt upptagen med att äta upp det godis som var framtaget för att hålla griniga barn glada. Det gamla knepet funkade onekligen på lite äldre byggledare också för nu fick jag till och med ett leende.
- Gott godis, sa han och nickade ner i den snart tomma burken.
Jag betalade mina fynd och fick kvittot. När jag kom hem plockade jag fram kvittot och såg till min förtjusning att vi hade fått en ny adress och kanske också ett nytt bloggnamn.
Roligare än så här blir det faktiskt inte.
Grönare gräs
Att vänta är inte min och byggledarens starkaste gren. Det är sedan gammalt.
Vi vill att saker ska hända här och nu. Oftast direkt. Utan för lång betänke- och väntetid.
Att vi skulle kunna vänta på att en gräsmatta skulle växa upp var därför högst otroligt.
Runt den nya uteplatsen hade vi lagt ut jord och tanken var att det skulle sås gräsfrön.
Efter att vi alla klampat runt i jorden, Stella grävt sig en skön grop att ligga i och solen gassat i flera dagar insåg vi att vi aldrig skulle kunna få en gräsmatta att växa där.
Vi enades om att om det någon gång var läge att "fuska" så var det nu.
Som mumsiga rulltårtor kom de åkandes. Gräs på rulle. Vilken brilliant idé för otåliga som oss.
Lite enkelt underarbete bara och sedan kunde vi, på mindre än en timme få en grönare gräsmatta än alla grannar i Levide. Nu ska det bara vattnas, vattnas...och vattnas.
Stairway To Heaven
För ungefär tre år sedan, när vi började renovera på övervåningen slog byggledare ihop en trappa eller snarare en stege som vi skulle ha tillfälligt.
- Vi ska bara ha den här en kort stund, sa byggledaren otåligt när jag påpekade att stegen hade en lutning som krävde en mindre gymnastisk uppvisning för att kunna sig upp och ner.
Ändå var det med stor glädje som vi såg trappan rulla in på gårdsplanen.
För ungefär tre år sedan, när vi började renovera på övervåningen slog byggledare ihop en trappa eller snarare en stege som vi skulle ha tillfälligt.
- Vi ska bara ha den här en kort stund, sa byggledaren otåligt när jag påpekade att stegen hade en lutning som krävde en mindre gymnastisk uppvisning för att kunna sig upp och ner.
I förra veckan var den korta stunden över. Tre år är ändå ganska kort tid. I en del människors världar.
I min är det sjukt lång tid. Stegen har blivit rutin och nu springer man lika lätt uppför som nedför. Ändå var det med stor glädje som vi såg trappan rulla in på gårdsplanen.
Handgjord och noga utmätt kom den åkandes på Leifs släpvagn. Redan i vintras var han här och kröp runt i hallen och mätte alla konstiga vinkar och vrår. Nu var mästerverket klart och skulle lyftas in på plats.
Den gamla stegen togs äntligen bort. Efter tre korta år.
Leif såg lite nervös ut när vi skulle lyfta in trappan i hallen.
- Orkar vi verkligen bära in den här? frågade han oroligt.
- Det är lätt, sa byggledaren som vanligt.
Efter en del vridande, vändande och kliande i huvudet fick vi in trappen i hallen åt rätt håll.
- Orkar vi verkligen bära in den här? frågade han oroligt.
- Det är lätt, sa byggledaren som vanligt.
Efter en del vridande, vändande och kliande i huvudet fick vi in trappen i hallen åt rätt håll.
Leif hade gjort en fantastiskt arbete med måttberäkningen vilket gjorde att det endast behövdes några små justeringar av trappen innan den kunde sättas på rätt plats.
Vackra steg, bra lutning och framför allt smidig.
Vår nya trapp får toppbetyg med 11 trappsteg av 11 möjliga.
Kvällar att minnas
Kvällarna är heliga. Då tillåts ingen byggnation på Ajsarve. Då ska man bara njuta.
Av att man har världens bästa födelsedagsbarn.
Vår nya trapp får toppbetyg med 11 trappsteg av 11 möjliga.
Kvällar att minnas
Kvällarna är heliga. Då tillåts ingen byggnation på Ajsarve. Då ska man bara njuta.
Av att man har världens bästa födelsedagsbarn.
Av att man kan ta glädjeskutt på stranden.
Av att ha härliga vänner på besök och att det finns keliga lamm i hagen.
Ta hand om varandra!
Ta hand om varandra!
Kram från A&J på Asgarve
-
